2. I am not weak
De fanns där ute. Damian var väl medveten om det och det var även hans familj. Kung Tommen hade sedan länge vetat att Arya Stark samlade en armé. Om det var Winterfell eller tronen hon var ute efter var svårt att säga, men familjen Lannister var fast bestämda att hon aldrig skulle få varken eller. Winterfell tillhörde fortfarande en Stark trots allt, om än hon var gift med en Lannister som egentligen var den som styrde och ställde. Dvärgen. Han dög till mer än man kunde tro, konstigt nog. Han hade sett till att hålla norden i ett järngrepp ett bra tag, något inte många trott möjligt.
"The best we can do is to send more men to Winterfell." Konstaterade hans bror, Tytos. Ett typisk Lannister namn var vad han fått, vilket passade. För Tytos var definitionen av en Lannister. Ingen av syskonen hade fått det blonda håret dock, men de hade alla de gröna ögonen, den starka viljan, styrkan.
"Father has given us clear orders." Suckade Damian menande och såg på sin bror. Damian var äldst av dem, med Tytos endast tio månader yngre. Sedan var det Olenna ett år efter, med Mycah 11 månader efter henne. Joanna kom sist, två år yngre än Mycah. På grund utav deras nära ålder, stod syskonen varandra mycket nära. Lite för nära, enligt de Lannister hatare som fortfarande fanns kvar. Men trots denna närhet och syskonkärlek, var det fortfarande mycket bråk mellan syskonen. Speciellt de tre pojkarna, som alla hade allt för starka personligheter för att kunna komma fram till gemensamma beslut.
"He told us to secure this part of the lands. He told us to make sure that no army marches against King's Landing." Fortsatte han, vilket bara fick Tytos att fnysa.
"Father has never fought in a battle! Father sat on his fucking chair while our Lady Grandmother and Queen mother and her brothers did all the work! It is thanks to them the Iron Throne is ours, not fathers."
"He is the king!" Damian burst out. "And one day I will be king, and I can have your head on a spike for saying things like that about him!"
Tytos stängde sin mun. Han vände sig om mot Mycah, som för att se om deras yngre kunde förstå hur kronprinsen kunnat hota honom på det sättet. Men Mycah stod tyst, vilket gjorde Damian mycket tacksam. Han behövde inte bråka med ytterligare en bror.
"You are too weak to kill your own brother, brother." Sade Tytos, men hans röst var svagare än innan. En viss besvikelse syntes i hans ögon vilket fick Damian att sucka. Det hade varit onödigt att skrika på det sättet. Trots allt så menade Tytos bara väl, på sitt eget... Konstiga sätt.
"I am not weak." Svarade han, innan han satte sig ner på stolen och slängde upp sina fötter på bordet. "But you are right, I wouldn't kill my own brother. Who would drive me mad if you weren't here?"
Mycah, som tidigare sett mycket obekväm och även aningen ledsen ut, gav ifrån sig ett svagt skratt. Tytos stirrade först bara dock, sedan spreds ett leende över hans läppar och även han gav ifrån sig ett skratt.
"Oh brother! Wait until you get yourself a wife!"
Damian skrattade han med och skakade på sitt huvud. De visste alla att det snart var dags, att hans mor och far just nu letade efter den perfekta flickan att gifta sig med deras äldsta son och en dag bli drottning.
"My lords! My lords!" En man kom plötsligt springande in i tältet, helt anfådd. Hur långt hade han sprungit egentligen? Damian ställde sig upp och höjde ett ögonbryn.
"Princes. We are no lords, we are the sons of a king, and therefor, you stand before three princes."
"I'm sorry, My Prince." Vakten bugade innan han log. "I bare good news! A stark girl, we captured her my Prince!"
"A stark girl?" Mycah gick lite närmre och de tre bröderna utbytte blickar, allihopa med gröna ögon fulla utav förvåning.
"Bring her to us."
Kommentarer
