8. We'll be home soon
Precis som det blivit bestämt, så red de så fort solen steg. Damian hjälpte inte till att packa några saker eller ta ner tälten. Detta överlät han helt till de män som trots allt följt med för att göra som de sade. Det var inte meningen att Damian och hans bröder skulle behöva lyfta några fingrar utom då det kom till att kriga och planera krigen. De var vana vid att bli uppassade på, så var det bara.
Då det väl var klart, var det självklart Damian som tog täten. Han var den äldsta utav bröderna, den framtida kungen. Hans far gav alltid honom i uppgift att leda, eftersom att det var något han var tvungen att vänja sig vid att göra. Snart nog skulle han bli en kung och hela Westeros skulle vara under hans befäl. Det skulle vara upp till honom att säkra alla delar av riket och se till att folket hade det så bra de kunde med tanke på omständigheterna.
Hans mor hade lärt honom att bry sig om folket, de som behövde honom och förlitade sig på honom. Men hon hade också varnat honom, varnat honom för de högre uppsatta män som endast var ute efter en sak. Den tron han själv hade rätt till.
Då kvällen kom bestämde sig Damian för att fortsätta. Istället för att stanna för natten skulle de rida på och där med nå huvudstaden någon gång under morgondagen. Han ville hem nu, han ville veta vad tusan det var som pågick och det kunde bara ske då han var hemma, inom slottets säkra väggar. Så många kungar hade dött där inne, så många oksyldiga människor. Ändå var det endast där Damian kände sig riktigt trygg, säker, hemma. Casterly Rock skulle en dag komma att tillhöra Tytos, en dag, då deras farmor dött. Han skulle då flytta dit vilket helt klart skulle skaka Damians liv. Hans systrar skulle giftas bort och Mycah hade talat om att åka till The Wall, bli en utav bröderna i svart. Dagen skulle komma då ingen av dem fanns kvar hos honom, och han undrade då om han fortfarande skulle komma att känna sig lika trygg.
Natten gick, männen blev trötta. Damian lät dem då och då stanna för att vila, men inte under en längre period. Inte nu, inte då han så gärna ville hem. Skyndade de sig skulle de snart vara där och han visste att de alla längtade. Kanske inte Stark-flickan, men alla andra. Men ärligt talat, vem brydde sig om hennes åsikter? Fick Damian och Tytos sin väg skulle hon ändå dö inom en snar framtid. Detta hade de diskuterat en del, men det var också något de visste att deras mor aldrig någonsin skulle gå med på, under några omständigheter. Och, de var ju trots allt inte hjärtlösa. Inte Damian i alla fall. Hon hade inte gett dem någon anledning att döda henne. Inte än, i alla fall.
"We'll be home soon." Mycah slöt upp bredvid honom, ridande på sin svarta hingst. Damians egen var vit, medan Tytos var brun.
"Yes. Yes we will."
